Lördagen på landet passerar i sin egen tidszon. Ute på altanen. I solen med kalla vindar. Årets första grillade mat smakade ljuvligt. Även om jag valde att äta den inomhus. Jag frös redan så jag skakade. Dumt att kyla ned sig ännu mer då. Maken tänder kvällsbrasa i kaminen. Den får varje cell i mig att slappna av. Eldens ljus och ljud får mig även att känna av inåt. Att faktiskt lyssna vad min kropp försöker säga mig. Så efter att vi vägrat eurovison utan istället valt att se en film, jag, assistent, maken och hans son, så lägger jag mig tidigt. Sover innan kl tio. Utslagen men med livliga drömmar.

Jag vaknar till tidigt från solen som lyser in genom fönstret. Fågelkvitter och prassel utanför huset. En katt på jakt troligen. Men mina tankar distraheras snart av solens strålar på min makes hud. När han sover tungt. Tredagars stubben som glittrar som silver i morgonljuset. Hudens nakna glöd där solen lyser. Jag motstår en stark lust att kyssa honom. Ler istället. Blundar och somnar snart om.

Några timmar senare känner jag hur kärleken drar mig till sig. Önskar mig ömt godmorgon. Låter mig få vakna till och få på mig kläder medan han ordnar med te i köket. Husets unga sover gott. Maken och jag ler mot varandra medan vi dricker vårat te och viskar till varandra. Teet gör gott. Solen börjar värma. Det ser ut att bli en fin söndag. Men än är det mer morgon än förmiddag. När teet är uppdrucket så enas vi om att höjden av lyx är att kunna lägga sig en stund till. För att senare njuta av kaffe på altan.

Jag somnar om nästan omedelbart och sover i hans famn i nästan två timmar. Tid som känns som sekunder. Jag är fortfarande trött när jag vaknar. Men kaffesuget gnyr otåligt.

Vädret har nu slagit om. Solen är bakom moln och vindarna har is i sin beröring. Kaffet smakar ändå gott ute på altanen.  Påtåren lika så. Men trots alla kläder så blir jag nedkyld. Så pass att jag hackar tänder inomhus. Smärtan vibrerar som en elektrisk aura i och kring kroppen. Efter att försökt bli varm inomhus så rekapitulerar jag och återvänder återigen till sängens värme och filtar. Önskedrömmer intensivt om en ny brasa i kaminen, men förstår samtidigt att mina behov av värme inte är den samma som de övrigas. Det känns minst sagt slösaktigt att tända en brasa enbart för min skull.

Efter en stund kommer maken in i rummet och ser sin hustru förvandlad till en filtkokong. Han ler. Säger sedan det är lite kallt. Jag nickar tydligt jakande. Han ser på mig under tystnad en stund och säger sedan. Ska jag tända i kaminen ändå? Jag tror att han ser lättnaden i mina ögon. När jag säger väldigt gärna.

Elden brinner högt i kaminen. Jag drar återigen i mig dess värme. Känner hur jag blir varm ända in i benmärgen. Det får allt i mig att slappna av och alla känslorna drar in över mig som en väderlek. Men där de starkaste känslorna är tacksamheten och den innerliga kärleken till min man. Han får mig till ro och till återhämtning.

Facebook undrar vad jag funderar på just nu? Vardagslivets kontraster skulle jag vilja säga. Jag planerar min dag helt enkelt.

Först tänker jag på den intensiva lyckan att få vakna av en lätt smekning av min make, som oväntat dykt upp, direkt från sitt nattpass och mycket tidigare än förväntat. Det får mig att le av kärlek, tacksamhet och glädje.

Medan jag hör hans andetag i rummet bredvid så försöker jag fixa kring att sonens assistent i skolan är sjuk. (Det sätts aldrig in någon vikarie). Att det är utegymnastik och han har ingen aning om vad som förväntas på lektionen idag av honom. Det skapar oro. Ingen finns att fråga. Han går redan nu från rum till rum i lägenheten och oroar sig.

Medan jag lugnar sonen på de sätt jag kan och förklarar så gott jag kan med den information jag har och lyssnar på min makes andetag (som ger mig värme och lugn i själen) från rummet bredvid, så dricker jag mitt morgonkaffe. Läser igenom den två cm tjocka bunten av handlingar inför nästa möte. Jag känner också mentalt igenom kroppen hur ont jag har idag. Jag åkte en del bil igår. Det tycker inte mitt opererade ben om alls. Det har också varit kallt i flera dagar. Det tycker inte mina muskler, skelett och leder om alls. Så jo, jag har ont. Men bara lite mer än tidigare i veckan. Det får gå helt enkelt. Ett par Alvedon och mer kaffe. Det är ju fredag. Det är hanterbart. Jag har också lyxen idag att kunna jobba i kläder som inte gör smärtan värre.

Klockan åtta trettio är det dags att börja jobba och strax innan så har sonen cyklat till skolan. Jag kommer när han stängt dörren att ändra mitt fokus från honom till jobb.

Idag ska jag ägna flera timmar åt att ta reda på vad socialstyrelsen och IVO anser i olika frågor som rör assistentutbildningar för att ha mer egen kunskap i ämnet. Samtidigt som jag ska försöka se till, på distans, att skoldagen blir hanterbar för sonen.

Jag har också en hel rad telefonsamtal att klara av under dagen. Några rör jobb, andra har med funktionsnedsättning mina eller sonens att göra och några mina förtroendeuppdrag.

När min man vaknar, så kommer vi att ta någon slags lunch. Medan jag jobbar vidare så kommer han att hjälpa mig med att byta till sommardäck på bilen. Jag har varit glad över att vänta med det så pass länge med tanke på vädrets nyckfullhet. Men nu är det dags.

När han kommer tillbaka så hinner vi nog umgås i en timma innan han måste att åka igen.Om vi förbannat avståndet? Så mycket och ofta att det numera borde vara svavelgult. Någonstans där när maken åker så kommer även sonen hem och då får vi se hur han mår och hur trött han är och vad han behöver för att ha en ok dag.

Sonen har önskat min skinkpizza och inte som vi tidigare bestämt kycklingtacos till middag. Så då fixar jag det innan det är dags för honom att åka iväg till sin kontaktfamilj över helgen. Han längtar dit. Har pratat om det hela veckan. Tacksamheten jag känner att han har dem.

När männen i mitt liv har åkt så kommer det att bli alldeles tyst här hemma. En ganska typisk fredag går mot sitt slut. Denna gång med stor guldkant eftersom min man varit här.

Har jag tur så går kroppen med på att somna tidigt. Det skulle vara bra. Värk och sömn är motsatser för mig. Annars ska jag försöka ta en lugn kväll. Troligen gå igenom möteshandlingar mer noga. För att sedan i morgon leka tafatt med solen utomhus. Se om solens värme kan jaga bort oro, värk och stress. Snälla vår kom till oss nu. Vi behöver dig.

GillaVisa fler reaktioner

Kommentera

Då var det dags att sammanfatta år 2016. De stora kontrasternas år.

Jag gick in i 2016 med sämsta möjliga grundförutsättningar. Allt var kaos. Jag hade under december 2015  bytt jobb till något helt nytt som jag aldrig arbetat med förut inom assistans. Min egen assistans låg i spillror, ingenting fungerade och jag hade därför precis bytt till ett nytt assistansbolag. Under hösten 2015 så fick jag vara med politikens baksida med lögner, personliga påhopp, hot, hat och trakasserier. Något som tog väldigt hårt på mig. Så pass att jag var mycket nära att lämna alla mina uppdrag. För det var inte värt priset. Min son hade också haft en eländig höst i skolan. Men jag hade min partner. Trodde jag. Tills jag blev dumpad under första veckan av 2016.

Så året 2016 började i kaos. Jag började om från början med mycket. Att få en fungerande assistans. Att komma in i mitt jobb. Att hitta en stabil grund för mig och min son utan någon partner. Att hitta tillbaka till min tilltro att jag faktiskt hörde hemma i politiken. Det var ganska mycket att reda i. Att hitta en mening i. Att få saker och ting att faktiskt fungera med fokus på min son och mig. Det tog tid och behövde få göra det.

I mars 2016 så fick jag äran att representera DHR på Sri Lanka i det samarbete som DHR har där via Myright. En fantastisk resa på många sätt. Jag har arbetat med projekt i andra länder tidigare. Främst i fd Öststater. Något som jag ofta kan sakna mycket. Att därför få chansen att åka dit. Se deras arbete, kunna bidra något med erfarenhet och andra perspektiv kändes meningsfullt. Att hålla ett tal i en sal som i stort sett var fylld med kvinnor på konferensen i Monaragala var mäktigt. Likaså att delta i marschen för kvinnor med funktionsnedsättningars rättigheter som människor från när och fjärran deltog i. Ledet av deltagande personer i marschen var flera hundra meter långt. Jag kom nyfiken till Sri Lanka och jag hade vuxit när jag åkt därifrån av alla nya erfarenheter. Dock hade jag börjat få mer och mer problem med min mage.

När jag kom hem från Sri Lanka så blev min mage sakta sämre och sämre. Så pass att jag var tvungen att uppsöka vård och en mängd undersökningar gjordes. Jag kunder inte behålla någon föda alls. Sedan kom orden jag aldrig önskar att någon ska få höra. Vi misstänker att du har magsäckscancer och vi måste undersöka det. Väntan på den undersökningen var inte rolig även om det enbart var en vecka. Undersökningen var inte heller något som jag kan säga var en trevlig upplevelse. Tack o lov så visade det sig ”enbart” vara ett sällsynt elakt och blödande magsår. Det gick att bota med hjälp av tre mediciner i kombination. Men min mage kommer alltid att vara extra känslig för stress resten av mitt liv. Men jag fick verkligen chansen att tänka över mitt liv och se döden återigen i vitögat under de veckorna.

Samtidigt var jag ute på nätet mycket. Medlem i ett community där jag inte längre är kvar. På min sida där så var det en person som hade börjat besöka min sida väldigt ofta. Så ofta att jag var tvungen att fråga vad personen ville. Om det var en slump eller om det var medvetet. Så började allt. Med kärleken och jag. Det bästa som hänt mig under 2016.

Under april och maj så började saker och ting falla på plats. Kärleken och jag blev ett par sista april. Jag hade börjat komma in i mitt jobb. Min assistans hade börjat fungera igen även om det fanns saker kvar att göra. Min son trivdes i skolan igen och allting flöt på ganska bra. Inom politiken lika så även om det ibland fanns beslut att ta som var nödvändiga men inte roliga.

I början på juni så åkte jag tillsammans med kommunfullmäktigegruppen till Bryssel för att lära mig mer om EU. Det är den viktigaste resan jag gjort som politiker. Trots att den inte var längre än 4 dagar så kan jag ändå säga att den påverkade mig så mycket att jag pratar om ett politiskt liv före och ett efter Bryssel. Efter resan så fick jag helt nya perspektiv och såg sammanhanget mellan vad som sker i EU och vad vi beslutar om i egenskap av politiker här hemma. Hur allt hänger ihop och ändå inte gör det. Jag kan tycka att det är tråkigt att så lite information nås till oss här om vad som beslutas och varför i EU. Jag hade också gärna fått veta mer om socialpolitiken och funktionshinderpolitiken i EU. Men det var inte fokus på resan av naturliga skäl. I Bryssel åkte jag också spårvagn för första gången i mitt liv. En oerhört lycklig stund.

Juni var väldigt full av arbete och politik och gick väldigt fort. Under Almedalsveckan i juli så var jag på plats med jobbet och deltog i ett seminarium och några paneler. Samt hjälpte till en del i bakgrunden på några andra. Jag fick även chansen att köra lite fyrhjuling. Något som är bland det roligaste jag vet.

Juli och delar av augusti gick åt till återhämtning på landet, att titta på speedway, hälsa på vänner och familj och att planera hösten.

Hösten har sedan gått fort. Saker och ting har fallit på plats. Jag trivs på jobbet, är frisk, har en fungerande assistans, en son som trivs i skolan och jag har en fantastisk partner.

I december så introducerades också Molliidressen i mitt liv. Som gör mig rörligare och att jag har mindre ont.

Så, 2016 började i mörker men skärpte till sig. Vad sker under 2017 har jag ingen aning om. Det är det minst planerade året på många år. När nästan inget förutom de politiska mötena är inskrivna. Kanske blir det ett lite lugnare år med mycket vardag? Det vore på tiden och väldigt välkommet. 🙂

 

På den här bloggen så kommer jag bland mycket annat att skriva om min Molliidress. Det är en uppfinning från Inerventions och hjälper mot spasticitet och för min del även för smärta. Du kan läsa mycket mer om hur den fungerar här.

Jag vill på en gång säga att den inte hjälper alla. Långtifrån. Men den fungerar för mig. I vissa kommuner, regioner eller landsting så går den att få som hjälpmedel. Men inte där jag bor. Vilket jag tycker är tråkigt. Min politiska uppfattning och som jag gärna arbetar för är att det inte ska spela någon roll var du bor eller vem du är eller vilken diagnos du har. Har du ett behov av ett hjälpmedel som ökar livskvaliteten och hälsan på ett mätbart sätt samt är säkert att använda och som har ett rimligt pris, Ja då ska det vara möjligt att få det förskrivet oavsett var i landet du bor.

Men ska kanske ta det från början? I maj i år så var jag på hjälpmedelsmässa Hjultorget på Kistamässan. Den går av stapeln vartannat år och är ett mycket bra sätt att hålla sig uppdaterad inom hjälpmedelsvärlden. Något jag anser är viktigt både i rollen som privatperson och som fritidspolitiker. Där, bland många andra bra och spännande hjälpmedel så pratade jag med en sjukgymnast som arbetar på Inerventions. Jag hade hört talas om och läst om Moliidressen redan tidigare men aldrig sett den i verkligheten. Sjukgymnasten erbjöd sig att göra en utprovning av dressen för mig utan några som helst förbindelser. Jag var mycket skeptisk. Jag ganska spastisk och jag har väldigt ofta ont. Men jag trodde inte att dressen var för mig alls. Så jag var ganska svårövertalad först. Men efter att ha tänkt ett slag på saken så kom jag fram till att det enda jag har att förlora är tid. Är det inte en bra sak att testa den för att veta hur den fungerar. Då kan jag ju alltid sprida ordet vidare till någon som den kan passa för eller om den verkar usel varna andra. Så sagt och gjort…

I oktober var det dags att testa den. Jag testade dressen tillsammans med sjukgymnast från Inerventions och min egen sjukgymnast från habiliteringen. Båda gjorde egna noggranna mätningar före jag testade dressen och efteråt. Både vad gäller spasticitet och rörlighet. Min smärta lät de tack o lov bli att mäta. Jag brukar tuppa av eller kräkas när smärttester gjorts tidigare och var glad att slippa det. Sedan satte jag på mig dressen under en timme därefter gjordes nya tester. Jag och min sjukgymnast blev förvånade. Min smärta var som bortblåst. Jag var rörligare med ungefär 25% och spasticiteten minskade med ungefär 50%. Både vad gällde intensitet och hur lätt den utlöstes. Helt magiskt.

Effekten höll i sig i 24 timmar för att sedan långsamt fasas ut. Efter 36 timmar så var min kropp ”som vanligt” igen. Dräkten bör användas cirka 3 gånger per vecka under 60 min per gång för att ge maximal effekt. Att använda den oftare än så ger inte större effekt.

Men det bästa av allt. Det var att jag kunde stå. Jag har inte kunnat stå sedan jag var barn. Min son har aldrig sett mig stå förr. Här är en bild när han får se det för första gången i sitt liv.

Jag och min son
Jag och min son

Självklart så gjorde det här att jag helt ändrade uppfattning från att vara mycket skeptisk till att inse att denna dress kan ändra mitt liv till det bättre för en lång tid framöver. Om jag bara har råd att köpa den. Jag startade därför en insamling för att ha råd. Väldigt många människor hjälpte till efter förmåga. Jag vill ge var och en av er ett stort tack. För tack vare dig, så äger jag nu en egen Molliidress.

Jag har fått en del frågor angående mitt efternamn Strahlemo. Namnet är självklart taget och därför unikt. Mitt efternamn bygger trots det på historia.

Min släkt på min pappas sida härstammar ifrån en liten by i Östhammars kommun som heter Moxboda. Den första personen som flyttade dit hette Strahle i efternamn. Genom århundradena så försvann Strahle och ersattes av andra mer ”typiska namn”. Mitt flicknamn var Eriksson men historien kring Strahle finns kvar och är dokumenterad.

Jag har under flera års tid funderat på att byta efternamn för att hedra min familjs historia. Tyvärr så ansåg PRV att Strahle är för likt efternamnet Stråhle. För att få ordning på den saken så lade jag då till ”mo” ifrån Moxboda efter Strahle. Vilket då sammanslaget då blev Strahlemo. Då gick det bra för PRV. Därför heter jag nu Strahlemo.

Och för er som er lite mer nyfikna och har undrat. Efternamnet påverkar inte på något sätt min civilstatus. Det enda som skett är att jag bytt efternamn. Jag har inte ändrats och inget annat kring min person heller. 🙂