Då var det dags att sammanfatta år 2016. De stora kontrasternas år.

Jag gick in i 2016 med sämsta möjliga grundförutsättningar. Allt var kaos. Jag hade under december 2015  bytt jobb till något helt nytt som jag aldrig arbetat med förut inom assistans. Min egen assistans låg i spillror, ingenting fungerade och jag hade därför precis bytt till ett nytt assistansbolag. Under hösten 2015 så fick jag vara med politikens baksida med lögner, personliga påhopp, hot, hat och trakasserier. Något som tog väldigt hårt på mig. Så pass att jag var mycket nära att lämna alla mina uppdrag. För det var inte värt priset. Min son hade också haft en eländig höst i skolan. Men jag hade min partner. Trodde jag. Tills jag blev dumpad under första veckan av 2016.

Så året 2016 började i kaos. Jag började om från början med mycket. Att få en fungerande assistans. Att komma in i mitt jobb. Att hitta en stabil grund för mig och min son utan någon partner. Att hitta tillbaka till min tilltro att jag faktiskt hörde hemma i politiken. Det var ganska mycket att reda i. Att hitta en mening i. Att få saker och ting att faktiskt fungera med fokus på min son och mig. Det tog tid och behövde få göra det.

I mars 2016 så fick jag äran att representera DHR på Sri Lanka i det samarbete som DHR har där via Myright. En fantastisk resa på många sätt. Jag har arbetat med projekt i andra länder tidigare. Främst i fd Öststater. Något som jag ofta kan sakna mycket. Att därför få chansen att åka dit. Se deras arbete, kunna bidra något med erfarenhet och andra perspektiv kändes meningsfullt. Att hålla ett tal i en sal som i stort sett var fylld med kvinnor på konferensen i Monaragala var mäktigt. Likaså att delta i marschen för kvinnor med funktionsnedsättningars rättigheter som människor från när och fjärran deltog i. Ledet av deltagande personer i marschen var flera hundra meter långt. Jag kom nyfiken till Sri Lanka och jag hade vuxit när jag åkt därifrån av alla nya erfarenheter. Dock hade jag börjat få mer och mer problem med min mage.

När jag kom hem från Sri Lanka så blev min mage sakta sämre och sämre. Så pass att jag var tvungen att uppsöka vård och en mängd undersökningar gjordes. Jag kunder inte behålla någon föda alls. Sedan kom orden jag aldrig önskar att någon ska få höra. Vi misstänker att du har magsäckscancer och vi måste undersöka det. Väntan på den undersökningen var inte rolig även om det enbart var en vecka. Undersökningen var inte heller något som jag kan säga var en trevlig upplevelse. Tack o lov så visade det sig ”enbart” vara ett sällsynt elakt och blödande magsår. Det gick att bota med hjälp av tre mediciner i kombination. Men min mage kommer alltid att vara extra känslig för stress resten av mitt liv. Men jag fick verkligen chansen att tänka över mitt liv och se döden återigen i vitögat under de veckorna.

Samtidigt var jag ute på nätet mycket. Medlem i ett community där jag inte längre är kvar. På min sida där så var det en person som hade börjat besöka min sida väldigt ofta. Så ofta att jag var tvungen att fråga vad personen ville. Om det var en slump eller om det var medvetet. Så började allt. Med kärleken och jag. Det bästa som hänt mig under 2016.

Under april och maj så började saker och ting falla på plats. Kärleken och jag blev ett par sista april. Jag hade börjat komma in i mitt jobb. Min assistans hade börjat fungera igen även om det fanns saker kvar att göra. Min son trivdes i skolan igen och allting flöt på ganska bra. Inom politiken lika så även om det ibland fanns beslut att ta som var nödvändiga men inte roliga.

I början på juni så åkte jag tillsammans med kommunfullmäktigegruppen till Bryssel för att lära mig mer om EU. Det är den viktigaste resan jag gjort som politiker. Trots att den inte var längre än 4 dagar så kan jag ändå säga att den påverkade mig så mycket att jag pratar om ett politiskt liv före och ett efter Bryssel. Efter resan så fick jag helt nya perspektiv och såg sammanhanget mellan vad som sker i EU och vad vi beslutar om i egenskap av politiker här hemma. Hur allt hänger ihop och ändå inte gör det. Jag kan tycka att det är tråkigt att så lite information nås till oss här om vad som beslutas och varför i EU. Jag hade också gärna fått veta mer om socialpolitiken och funktionshinderpolitiken i EU. Men det var inte fokus på resan av naturliga skäl. I Bryssel åkte jag också spårvagn för första gången i mitt liv. En oerhört lycklig stund.

Juni var väldigt full av arbete och politik och gick väldigt fort. Under Almedalsveckan i juli så var jag på plats med jobbet och deltog i ett seminarium och några paneler. Samt hjälpte till en del i bakgrunden på några andra. Jag fick även chansen att köra lite fyrhjuling. Något som är bland det roligaste jag vet.

Juli och delar av augusti gick åt till återhämtning på landet, att titta på speedway, hälsa på vänner och familj och att planera hösten.

Hösten har sedan gått fort. Saker och ting har fallit på plats. Jag trivs på jobbet, är frisk, har en fungerande assistans, en son som trivs i skolan och jag har en fantastisk partner.

I december så introducerades också Molliidressen i mitt liv. Som gör mig rörligare och att jag har mindre ont.

Så, 2016 började i mörker men skärpte till sig. Vad sker under 2017 har jag ingen aning om. Det är det minst planerade året på många år. När nästan inget förutom de politiska mötena är inskrivna. Kanske blir det ett lite lugnare år med mycket vardag? Det vore på tiden och väldigt välkommet. 🙂

 

Idag så var det äntligen dags. Efter över ett års arbete i omsorgsnämnden  i Uppsala att anta Programmet för full delaktighet för personer med funktionsnedsättning för Uppsala kommun. Nedan är det tal jag höll i kommunfullmäktige angående programmet.

 

Ärade Kommunfullmäktige och åhörare.

I mars i år så fick vi här i Kommunfullmäktige lära oss mer av Peter Nobel om FNs historia, med ett särskilt fokus vad gäller arbetet kring konventionen för mänskliga rättigheter.

För att FN ska kunna säkerställa att grupper av personer som av olika anledningar inte har haft lika lätt att få sina rättigheter garanterade.
Trots konventionen om mänskliga rättigheter. Så har ytterligare särskilda konventioner antagits och ratificerats. Den mest kända är nog barnkonventionen. En annan av dem är konventionen för rättigheter för personer med funktionsnedsättning.

Den antogs av FN:s generalförsamling den 13 december 2006.
Konventionens syfte är att främja, skydda och säkerställa det fulla och lika åtnjutandet av alla mänskliga rättigheter och grundläggande friheter för alla personer med funktionsnedsättning och att främja respekten för deras inneboende värde.Från och med den 14 januari 2009 gäller konventionen i Sverige.

Trots detta så har det varit ganska tyst om konventionen i Sverige. Framförallt när det gäller att tillämpa den i praktiken. Uppsala kommun har tyvärr inte varit något undantag. Oavsett majoritet.

När omsorgsnämnden satte igång med arbetet att ta fram ett nytt ”Program för full delaktighet för personer med funktionsnedsättning”, så ville vi tänka nytt. Ett program av det här slaget är inte nytt i sig. Det finns i många kommuner. Men sättet som vi arbetat fram programmet på är nytt. Kanske unikt i Sverige men helt säkert unikt i Uppsala.

Inte ett ord har skrivits i programmet utan att funktionshinderrörelsen själva har deltagit. Politiker och tjänstemän har arbetat tillsammans med ledamöter som funktionshinderrörelsen själva har valt. För varje sakfråga och kapitel. Eftersom vi ville vara helt säkra att det här blir rätt.

Vi har inte pratat OM personer med funktionsnedsättning och eventuella behov eller problem när vi har tagit fram programmet. Vi har pratat MED personer med funktionsnedsättning när vi har tagit fram programmet. För att delaktighet är viktigt. På riktigt.

Fn konventionen för rättigheter för personer med funktionsnedsättning är en av grundstenarna för programmet. För att vi måste ta mänskliga rättigheter på allvar.  Att det är rättigheter.

För det här handlar inte om behjärtansvärda insatser. Eller att värna om de svaga. För sådana ord handlar nästan alltid om att en instans med makt, på ett villkorat sätt, ger till en mindre bemedlad grupp som därför ska vara ”tacksam”.
Ofta med ett förtäckt hot att det som ges kan tas tillbaka. Alltså att det handlar om makt. Inte om rättigheter.

Nej, det här programmet tar istället sin bas i att det handlar om just rättigheter. För att när samhällets uppbyggnad brister ta ansvar för att alla ändå kan ta del.
Det vill säga att som alla andra att kunna ta del av kommunens verksamhet på olika sätt. Programmet gäller alla nämnder, förvaltningar och bolag. Mänskliga rättigheter i praktiken.

För jag lovar att ingen positiv attityd i världen kan förvandla ett skrivet papper till punktskrift för den som behöver det. Inte heller kan ett glatt humör förvandla trappsteg till en ramp. För att få till det behövs rättigheter i praktiken. Från början. Med rättigheter så kommer också möjligheter.

Jag är stolt. Över Uppsala. Över samarbetet. Över våra tjänstemän. Tack! Och jag hoppas nu på stärkta möjligheter för delaktighet för fler av Uppsalas medborgare som leder till en ännu bättre gemensam framtid.

Jag yrkar bifall till kommunstyrelsens förslag.