Då har snart en månad gått sedan jag fått hem min Molliidress. Jag har i genomsnitt använt den två gånger i veckan. En vecka har jag varit sjuk och då blev det enbart en gång just den veckan.

Det här är vad jag noterat:

Positivt

+ Efter en session som varar en timme så har jag mycket mindre ont och jag är mindre spastisk

+ Effekten håller i sig i cirka 24 timmar för att sedan fasas ut. Efter 36 timmar så är kroppen som innan sessionen.

+ Inga som helst biverkningar

+ Jag sover bättre

+ Jag är gladare

+ Jag är något piggare (jag brukar inte vara så särskilt pigg denna tid på året)

+ Jag är mjukare i kroppen och därför rörligare

+ Jag står bättre och säkrare (tidigare kunde jag inte stå alls. Så det är revolutionerande)

+ Jag kan träna bättre eftersom jag behöver kämpa mindre mot min spasticitet och stelhet och kan istället fokusera på att faktiskt träna.

Negativt

– Det är omöjligt för mig att få på mig dräkten själv. Det är svårt till och med med hjälp. Jag är rädd att ha sönder dräkten ibland eftersom den är så svår att få på.

– Elektroplattorna sugs fast ganska hårt på huden när Mollii arbetar. Jag har en känslig hud och jag kan bli röd efteråt. Inte på grund av strömmen. Utan på grund av den nära hudkontakten. Ju mer jag rör på mig när jag har dräkten på mig, desto djupare avtryck i huden. När jag tagit av mig dräkten så syns rosa linjer, fyrkanter och spår över hela min kropp där dräkten suttit. Dessa försvinner inom en timme.

– Dräkten är lite för lång i armar och ben. Det försämrar inte funktionen men är lite irriterande vad gäller min rörlighet.

– Ibland kan en timma kännas långt och om jag av något skäl inte tränar samtidigt så blir jag kall i dräkten. (jag är väldigt frusen av mig). Jag kan behöva ha kläder ovanpå dressen när den arbetar för att inte frysa.

– Jag kan, i alla fall så här i början, bli väldigt trött efteråt. Jag har testat om det beror på träningen eller Mollii. Det är ingen skillnad. Jag tror att det beror på att min kropp slappnar av när dressen gör sitt jobb. Då märker jag hur trött jag egentligen är. Det är inte alltid det går att sova efter en Molliisession i min vardag. Därför måste jag tänka mig för innan jag sätter igång en session. Jag hoppas att det här kommer att bli bättre över tid.

 

Kort sagt.. jag är väldigt nöjd!

 

 

Nu höjer vi ribban och lägger till träning medan Inerventions Molliidressen jobbar. Jag har inte gått med kryckor sedan jag var 13 år. Har inte kunnat. Dels på grund av spasticitet men även pga smärta. Men nu kan jag. Ansträngningen för hela kroppen, muskler och leder är hög. Det kräver verkligen allt av mig. Men det kommer att vara värt det. Det är jag säker på.

Vid min sida står kärleken med blanka ögon och mumlar något om ”min Star Wars Mollii” . Han lockar mig att hoppa ett steg till för att bli belönad med en puss och och sedan ett steg till för en puss en till. Det är team work det.

Jag på kryckor
Jag på kryckor

Träningstimman med Inerventions Molliidress hade snart gått. Jag försökte att stå/hoppa varje minut som min kropp orkade.

Eller ja, träningspasset börjar som sagt redan innan jag slår på elektroderna. Att få på och av dräkten är som sagt ett gymnastikpass för sig själv. Jag känner de djupaste sympatier med Stålmannen i telefonkiosker. Jag förstår varför Fantomen så sällan byter om för att gå in till stan som en vanlig man. Och jag har kommit till insikt varför Kalle Anka (inte superhjälte så ofta jag vet men ja..) bara har på sig kläder på överkroppen. Byxorna är nämligen värst på dressen. Kläderna är liksom inte bara att glida i så där lite lagom elegant.

Men nu är jag ombytt från ”Star Wars Mollii” till mitt ”vardagliga jag”. Det finns inte en muskel som jag har kontroll över som inte är slut. Men, jag har inte ont. Jag är inte mer spastisk (vilket jag annars lätt blir efter muskelansträngningar). Jag har gjort något som var omöjligt för ett par dagar sedan. Något som fick sonen att bli nästan lite förskräckt. Jag har hoppat omkring i lägenheten på kryckor för egen maskin. Jag kommer aldrig att kunna gå. Jag har inte den funktionen i mina ben och kommer aldrig att kunna få den. Men att kunna hoppa fram. Det är en stor skillnad det i jämförelse för en vecka sedan. Och det här var träningspass ett. Av väldigt många.

Så tack igen alla ni som bidragit. Ni har gjort skillnad. Jag hoppas att var och en av er förstår det. Och tar det till er. Jag må vara ”Star Wars Mollii” för kärleken och min son då och då. Men ni. Ni är alla vardagshjältar. Varje dag. Större än så kan det inte bli. Tack!