Träning påbörjad

Träning påbörjad

Nu höjer vi ribban och lägger till träning medan Inerventions Molliidressen jobbar. Jag har inte gått med kryckor sedan jag var 13 år. Har inte kunnat. Dels på grund av spasticitet men även pga smärta. Men nu kan jag. Ansträngningen för hela kroppen, muskler och leder är hög. Det kräver verkligen allt av mig. Men det kommer att vara värt det. Det är jag säker på.

Vid min sida står kärleken med blanka ögon och mumlar något om ”min Star Wars Mollii” . Han lockar mig att hoppa ett steg till för att bli belönad med en puss och och sedan ett steg till för en puss en till. Det är team work det.

Jag på kryckor
Jag på kryckor

Träningstimman med Inerventions Molliidress hade snart gått. Jag försökte att stå/hoppa varje minut som min kropp orkade.

Eller ja, träningspasset börjar som sagt redan innan jag slår på elektroderna. Att få på och av dräkten är som sagt ett gymnastikpass för sig själv. Jag känner de djupaste sympatier med Stålmannen i telefonkiosker. Jag förstår varför Fantomen så sällan byter om för att gå in till stan som en vanlig man. Och jag har kommit till insikt varför Kalle Anka (inte superhjälte så ofta jag vet men ja..) bara har på sig kläder på överkroppen. Byxorna är nämligen värst på dressen. Kläderna är liksom inte bara att glida i så där lite lagom elegant.

Men nu är jag ombytt från ”Star Wars Mollii” till mitt ”vardagliga jag”. Det finns inte en muskel som jag har kontroll över som inte är slut. Men, jag har inte ont. Jag är inte mer spastisk (vilket jag annars lätt blir efter muskelansträngningar). Jag har gjort något som var omöjligt för ett par dagar sedan. Något som fick sonen att bli nästan lite förskräckt. Jag har hoppat omkring i lägenheten på kryckor för egen maskin. Jag kommer aldrig att kunna gå. Jag har inte den funktionen i mina ben och kommer aldrig att kunna få den. Men att kunna hoppa fram. Det är en stor skillnad det i jämförelse för en vecka sedan. Och det här var träningspass ett. Av väldigt många.

Så tack igen alla ni som bidragit. Ni har gjort skillnad. Jag hoppas att var och en av er förstår det. Och tar det till er. Jag må vara ”Star Wars Mollii” för kärleken och min son då och då. Men ni. Ni är alla vardagshjältar. Varje dag. Större än så kan det inte bli. Tack!