Min egen Mollii

Min egen Mollii

Efter vad som kändes som en lååååång väntetid, strax under 10 veckor, så kom då äntligen Molliidressen till mig igår. Som ett litet plåster på såren så är det den absolut senaste modellen som till och med är nyare än den jag testade i oktober.

Den kommer med en tjock instruktionsbok, tvättpåsar att tvätta dräkten i, en låda för att förvara elektroder och kontroll så att de kan fraktas på ett säkert och smidigt sätt och så själva dräkten.

Dräkten består av två delar. En jacka och ett par byxor i svart elastiskt material där elektroderna är fastsydda på olika individuella punkter som sedan trycker lätt mot huden. Jag skrattade högt när jag tog upp dem ur påsen. Jag är en ganska rund kvinna och dräkten ser ut att passa ett barn. Den sitter mycket tight på kroppen för att elektrodplattorna ska få bra fäste även om du rör på dig. Dräkten blir som en andra hud på din kropp.

Jag lever med personlig assistans. Något som gör att jag kan leva ett liv som de flesta andra. Men jag är väldigt mån om att göra det jag kan själv. Jag vill veta vad jag klarar och inte. Framförallt när det gäller nya saker. För om jag inte vet vad jag behöver hjälp med så kan jag inte heller instruera hur jag vill bli hjälpt för mina assistenter.

Jag visste därför att det här kommer nog att bli i stort sett omöjligt att få på mig dressen själv. Men jag vill i alla fall försöka. Dressen har dragkedjor på strategiska ställen. På jackan lodrätt rakt över bröstet (som de flesta jackor) samt på utsidan av överarmarna ned till armbågen samt från armbågen ned till handleden. Byxorna har dragkedja i midjan ned till skrevet samt på utsida lår ned till knä och från utsida knä ned till ankeln.

Steg ett är att öppna alla dragkedjor på båda plaggen. Sedan börjar brottningsmatchen. Har du testat ett par nytvättade riktigt tighta jeans så vet du vad jag menar. Det är en kamp mellan mig och dressen. Som jag tänkt att vinna. Jag menar jag har ju garderat mig. Med hjälp av assistent så kan jag sätta två mot en om det behövs. 😉 Att få på sig dräkten tog en bra stund. Men till slut så…

 

Jag i min Molliidress
Jag i min Molliidress

En vän till mig sade att jag ser ut som tagen från Star Wars. Kanske det… inte mig emot. Men ärligt talat så kände jag mig mer som en superhjältinna tagen från filmen the Incredibles. Det vill säga att min rondör och otränade fysik skulle riskera att dräkten sprack. Så var det såklart inte. Den höll. Det handlar mer om att jag kommer att behöva vänja mig vid att ha så kroppsnära kläder på mig. Det gör jag så gärna!

För att dräkten ska ha full effekt så bör en träna samtidigt under de 60 min som den var aktiv. Det var inte aktuellt för mig igår. Dels för att jag hade så ont tidigare på dagen att jag mådde illa och för att jag var väldig trött. Vi pratar inte lite småtrött här utan trött på riktigt. Men framförallt för att jag ville testa den i lugn och ro. Mollii blir ju min nya ”livspartner” som jag kommer att ha en mycket fysisk och nära relation med. Då vill jag vara säker på att allt känns bra. Men från och med nästa vecka så är det dags att vi tränar tillsammans Mollii och jag.

När de 60 minuterna hade gått så var det dags för nästa brottningsmatch för att skilja oss åt. Men det gick lättare än att få på den. Inte minst för att jag nu inte längre hade ont. Det är en väldigt konstig känsla. En lättnad och en tystnad samtidigt. Att ständigt ha ont blir som att bära omkring på en vandrande elektrisk tinnitus i hela kroppen. När den plötsligt tystnar så är det som en dimma lättar och världen blir klarare, skarpare och betydligt mer färgstark och intressant.

Men när smärtan försvinner så innebär det också att kroppen slappnar av. Jag blev oerhört trött. Kunde inte hålla mig uppe alls. Lade mig väldigt tidigt för att vara mig. Sov precis hela natten och väldigt hårt. Assistentens hund hoppade upp och lade sig för att sova bredvid mig i sängen i natt. Något jag inte märkte överhuvudtaget. Jag brukar annars vakna ungefär en gång i timmen pga värken. Ibland har jag svårt att somna om. Sömnbrist är min vardag. Men kanske är det slut med det nu. I morse vaknade jag utvilad innan klockan 07:00. Alla som känner mig vet att det är mycket ovanligt. Om min kropp skulle få bestämma så skulle den vanligtvis vilja sova i många timmar till.

Idag, dagen efter att jag prövade min älskade egna Mollii för första gången. Så är jag fortfarande smärtfri. Jag har bättre finmotorik. Jag har en energi som gör att jag känt mig pigg och alert hela dagen. Klockan är nu kväll och jag är inte trött. Jag har inte ont. Bara väldigt tacksam.

3 kommentarer

  1. fy fan, åsa, vad coolt. det är så coolt att jag nästan smäller av *smäller nästan av* på riktigt!!!

    jag är SÅ jävla asgladast för din skull!!! <3

    1. Author

      Tack! <3

  2. Härligt! Glad för din skull och super glad för alla som använder en Mollii idag och som hjälper! Tack för att du delade med dig detta! Viktigt för många att förstå precis hur man känner sig efter att ha haft dräkten på sig. Ha ett fantastiskt liv ni 2 🙂 ( du och Mollii )

Comments are closed.