Min smärtproblematik

Min smärtproblematik

Jag har fått en del raka frågor kring min smärtproblematik. Från andra har jag uppfattat att de skulle vilja fråga men inte riktigt vågat. För att underlätta för mig själv så att jag behöver förklara färre gånger till de som frågar och för att underlätta för andra som inte riktigt vågar fråga så tänkte jag att jag skulle ta tillfället i akt och försöka förklara. För det är ingen hemlighet. Jag är inte min smärta men smärtan är en del av min vardag.

Jag har alltid ont. Mer eller mindre. En period mellan höst och vinter samt vinter och vår så är det alltid mer. Det värsta tänkbara vädret för mig är kring noll och blåst. På sommaren har jag alltid mindre ont. Utöver ”vanligt ont” du vet som huvudvärk, tandvärk eller om jag slår i någon kroppsdel eller så. Ja du vet själv vad som kan hända i vardagen. Den smärtan för mig är det ingen skillnad på än om du eller någon annan har ont. Det känns lika dant på mig som på dig.

Men i korthet så har jag tre olika sorters värk.

Det är ungefär som tre olika lampor som tänds i kroppen. Beroende hur illa det är. Så tänds en ”lampa” i taget. Lampa ett är alltid tänd. Tidvis under varje dag så är två lampor tända. Så här års så är det discoljus med alla tre lamporna. Kroppens eget sätt att skicka morsesignaler till mig.

Värk ett sitter i skelettet, leder och musklerna. Det känns ungefär som en kombination av träningsvärk och ett myggbettskliande som inte riktigt går att komma åt. Det är som ett elektriskt fält som flimrar i kroppen hela tiden. Den här värken har jag alltid mer eller mindre. Vissa ställen på kroppen är värre än andra. Men att ha den värken är ”normalt” för mig. Den går inte att göra så mycket åt utan det gäller att hitta strategier i vardagen att hantera det ändå.

Värk två sitter i hud och bindväv och känns som blåmärken. Det kan vara på någon kroppsdel eller i hela kroppen (framförallt när det är rått och blåsigt). Ställena i kroppen som känns blåslagna varierar också. Från dag eller timme. Den gör att min muskeltonus i kroppen ökar. Jag är ganska spastisk ändå, men när den här ”lampan” tänds i kroppen så påverkar det ben, bål, andning och vänster arm som blir stela och mer ryckiga. Jag blir spänd i hela kroppen och även rösten påverkas. Saker som jag annars gör med lätthet kräver mer koncentration.

Värk tre sitter i det yttersta ytskiktet i huden och ger en brännande och frätande känsla. Den gör att all beröring gör ont. Att ha på sig kläder gör ont. Lakan mot huden gör ont. All friktion (framförallt den lättaste) gör ont. När det är som värst så gör allt mot huden ont även den minsta vindpust. Att till exempel duscha gör jätteont.

Det enda som faktiskt hjälper är fyra olika saker.

  1.  Alkohol – men eftersom jag på nära håll vet vad alkohol kan ställa till med. Så är jag mycket sparsam med det.
  2.  Sex – Väldigt trevligt med min partner men inte alltid möjligt i vardagen av många skäl. Men för mig är det en av de bästa metoderna för smärtlindring som finns.
  3. Droger – Läkarna vill att jag ska äta morfinpreparat dagligen. Men jag är rädd för beroendeproblematik och för att det inte ska finnas något att ta till den dagen då tabletterna inte längre räcker till. Jag tar däremot en kombination av Alvedon och Ipren de dagar jag har ont. Men inte mer än vad läkare säger är OK.
  4. Värme är den knep jag använder mig av mest.  Solarium är fantastiskt då värmen går in i djupet på kroppen. (Även om solarium är ohälsosamt av många andra anledningar). Värmefilt och värmefläkt är också nära vänner till mig. Likaså varma kläder. Problemet är att när det är som värst så gör ju beröringen ont. Så pass ont att det inte känns värt det att ta sig till solariumet eller lägga värmefilten mot huden. Vad gör man då? Man andas och försöker slappna av. Fungerar ibland. Men oftast så biter jag bara ihop. Tar en minut i taget. Även om det händer regelbundet att jag har så ont att jag ser dubbelt eller kräks.

Att jag har så pass ont så ofta gör att jag ofta sover dåligt och att jag spänner mig. Detta i sin tur gör att jag blir mer spastisk. Som leder till mer smärta. Sedan är smärtspiralen igång. Den tar oerhört mycket mental energi.

Men med det sagt. Min smärta är en del av det som kallas min vardag och som jag behöver lära mig att hantera. Det går bra de flesta dagar. För jag vet ju att det blir bättre. Det går mot vår. Och jag försöker leva efter devisen att en dag utan skratt och ny kunskap är en bortkastad dag i livet. Så det så. För vad är alternativet. Jag vill alltid leva mitt liv fullt ut.

2 kommentarer

  1. Du beskriver det så bra. Så bra, att jag nästan fattar

    Men en fråga till. Vad hände? Vad gjorde att hamnade där du är med din funktionsnedsättning?

    Kram! Är så glad för din Mollidräkt.

    1. Author

      Tack så mycket! Jag ska skriva ett inlägg om det hade jag tänkt… håll utkik de närmsta dagarna. 🙂 kram

Comments are closed.